Diamanttronen

Spjuthök trädde in i tronsalen och såg mot sin drottning. Hennes ansikte var en perfekt, nästan självlysande oval. Det blonda håret föll mjukt över axlarna. På huvudet bar hon Eleniens tunga krona av guld. De smala händerna vilade på tronens armstöd och ögonen var slutna. Vacker och onåbar satt hon där i sitt hölje av klaraste kristall, inkapslad som en insekt i ett isblock. 

Så hörde Spjuthök med ens det svaga, dunkande ljudet. Det växte i styrka – som för att tala om för den sorgsne riddaren att hennes hjärta ännu slog. Spjuthök böjde knä. ”Jag är tillbaka nu, Ehlana”, viskade han. ”Allt kommer att bli bra igen.” Hjärtslagen ljöd allt starkare, nästan som om drottningen av Elenien hade hört hans löfte.